Inte i benen som man kunde tro utan i axeln. När vi stod i startfållan kl 10:00 så sa speakern att enligt banpersonal kommer denna upplaga av Finnmarksturen bli den värsta hittills. Precis vad man vill höra strax innan start. Nu var ju detta min första tur så jag har inga referenser men fasen vad lerigt det var. Jag öppnade i ett halvhårt tempo men insåg snabbt att bristen på teknikträning med MTB:n skulle stå mig dyrt. Vägkörningen gick bra och i backarna var jag stark men i de tekniska leriga partierna tappade jag jättemycket. Efter 40 km kom jag för långt ut i en sväng på en smal stig, hastigheten var runt 30-35 km/h, och hjulet skar ner och det tog tvärstopp. Jag flög över styret och landade på axeln. Fasen tänkte man genast, nyckelbenet! Ont gjorde det, mycket ont. Fortsatte att cykla men mycket mer försiktigt. Vid nästa kontroll kollade en sköterska på axeln och konstaterade att nyckelbenet var helt. Tyvärr så blev smärtan allt värre och värre och den var speciell påtaglig i de tekniska partierna. Jag lyckades bita ihop de resterande 70 km och ta mig imål på 6 h 10 min. Helt ok med tanke på omständigheterna. Spöade Leif med 4 min vilket var en liten tröst :o)
Vid mål konstaterade i läkare att jag stukat axeln och det var ju skönt i sig. På vägen hem kunde jag röra armen minimalt och idag gör det fortfarande ont.
Det blir säkert Finnmarken nästa år men då med en FS-cykel. Pitpro var där och visade upp sina carbonmästerverk. Vi får se men lite sugen är jag allt på deras FS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar